Äta spån

Igår hade jag hoppträning på ridskolan. Eftersom det var lovvecka skrev jag upp mig på det, helt valfritt, för att det verkade ju kul och den vanliga ridlektionen som vi annars har på onsdagar uteblev. Jag önskade Picasso eftersom jag hoppat honom tidigare och trivs med honom. Det skulle även gå upp till 90 cm i höjd så jag tänkte "får jag bara Picasso så är det lugnt, han hoppar allt".

Jag fick inte Picasso. En annan tjej (som jag inte kan vara bitter på för hon var säkert bara 14 bast, söt och trevlig) hade också önskat Picasso och när det lottades vann hon.
Så vilken pålle skulle jag dras med då? Det stod egentligen mellan Rasmus oh Skrållan. Och då tänkte jag att Skrållan kanske ändå är lite bättre på att hoppa.

Jag fick med mig min äldsta dotter och visade henne kameran så att hon kunde filma. Redan när jag klev in i ridhuset fick jag lite ångest. En uppbyggd bana med ganska udda hinder. Vattenmatta, grind, koner under ribba och massa pyssel. Och ett gäng tjejer som såg ut att vara knappt halva min ålder, vissa på egna pållar. Jag började värma upp Skrållan samtidigt som jag tyst för mig själv repeterade "jag hör hemma här, jag hör hemma här, jag hör hemma...äh va fasen, jag kanske inte hör hemma men jag får vara här lika mycket som nån annan". Och när jag galloperade tänkte jag bara "nu är det här för min egen skull, ingen annans".

Skrållan gillar inte hörn. Iallafall gillade hon de inte igår. Hörnen var vargar med stora farliga tänder. Hon girade som bara den. Även om hon har en ganska ok höjd, så är hon bastant. Jag kämpade verkligen för att få ut svängarna.
Vi började hoppa ganska låga hinder och höjde allt eftersom. Sen skulle vi prova på de lite "tittiga" hindren med grind och koner och allt var där var. Skrållan tyckte verkligen inte att det var nån bra idé. Det var som att sitta på en bilbane-bil. Inget mellanläge, bara tokframåt eller stopp, så där hackigt. Och det kändes inte som att hon brydde sig om mig och mina tappra försök till att typ styra eller bromsa.

Jag hade säkerhetsvästen på mig, vilket var ett bra beslut. För tillslut flög jag av, inte bara en utan två gånger! Första gången gjorde hon en inbromsning framför ett hinder så jag trodde inte hon skulle hoppa, men det gjorde hon förstås ändå, i princip från stillastående. Och eftersom jag inte var beredd på det och eftersom jag inte visste att jag satt på en stor hoppe hare så tappade jag balansen och flög av.
Det var min allra första avramling, och jag minns fortfarande det korta ögonblicket när jag tänkte " nu åker jag av". Jag slutade kämpa emot och lät mig själv bara falla. Det var inte läskigt och det gjorde inte speciellt ont. Skrållan, den knäppisen, fortsatte hoppa nästa hinder utan mig.
Jag fick spån och grus överallt. Det smakar inte så gott och det kliar när man får det innanför brallan, så ni vet.
Kort därefter var jag igång igen och styrde upp mot vattenhindret. Då bockar hon så jag flyger av igen. Redan efter en gång var det på nåt sätt "gammalt" att ramla av och mest tröttsamt. Jag satt upp igen och pustade ut och sen fick jag hoppa ett enklare hinder med henne några gånger.

Jag har aldrig varit så andfådd under en ridlektion och jag har aldrig haft så mycket adrenalin i kroppen efteråt. Somnade nån gång fråmåt småtimmarna. Och jag har ont överallt idag.
Men nu har jag gjort det! Verkligen ramlat av ordentligt och hoppat upp igen. Båda fallen finns dokumenterade tack vare mitt sötaste fan =)

//Kicki