Som barn red jag jättemycket tillsammans med min syster och min barndomskompis. Vi brukade låna en ponny varje sommar och det blev också många år på ridskola. Jag älskade verkligen känslan när man red.  Det var kul, avkopplande och liksom bara fokus på hästen och inget annat. Så småningom fick jag andra intressen och ridningen rann ut i sanden. Som vuxen så har jag i många många år sagt att det vore så himla kul att börja rida igen men det har inte blivit så mycket mer än prat.

När jag nästan hade börjat ge upp hoppet så hamnar jag på ett nytt och spännande jobb och det visar sig att där fanns två hästtokiga tjejer/fruar som heter Kicki och Lotta. Dom blir eld och lågor när dom får veta mina drömmar om att ta upp ridning igen. "It was meant to be".

Genom Kicki och Lottas ridlärare fick vi tips om en tjej som behövde lite hjälp med sina två hästar GM och Divina.  En dag satt vi, tre förväntansfulla tjejer i bilen på väg ut till stallet för att provrida hästarna.  Allt gick superbra och det var minst sagt tre kacklande och galet nöjda tjejer som åkte därifrån.

Imorse var det min och Lottas tur och hon  hämtade mig kl. 10.00 och sen bara det iväg till stallet. När vi mockade och gjorde iordning hästarna så tyckte jag det var ganska  blåsigt och kallt. Vi hade bestämt oss för att rida ut och som tur va så hittade jag en jacka till låns. Väl uppe på hästryggen så glömde man ju bort hur kall vinden var. Men, efter en stund trängde solen fram och det var helt plötsligt vår i luften. Fåglarna kvittrade och vi blickade ut över dom fina öppna fälten. Jag kunde inte sluta le för jag kände mig så lycklig och vid ett tillfälle så sa jag till Lotta att jag nog måste nypa mig i armen.  Jag är så himla glad och tacksam för mina underbara kollegor och nyfunna vänner. Dom har bjudit in mig hit till att bli den tredje stallfrun och jag hoppas att ni som läser vill följa mitt nya äventyr på hästryggen.